Nu blev det så, att jag inte åkte med på någon bonusresa till Stockholm, och lika glad är jag för det. Har inte mått så bra i helgen så hur skulle de kännas att sitta där borta långt hemifrån med ett gäng som inte bryr sej värst om nån liten stackare som ligger med ångest.. Njah

Vet inte riktigt hur jag ska ens ställa mej till mitt befinnande just nu. Det går väldigt upp å ner, å egentligen är väl det ett bra tecken på att jag inte fastnar i ångesten som jag gjort de två tidigare omgångarn när jag slutat med mina  mediciner. I lördags fick jag agera chaufför på ett tungt släp efter personbil då jag va den enda i sällskapet som faktiskt hade körkortet till det. En liten liten stjärna i kanten till mej å lite stolt fick jag vara då. Men sen är det ju så... när jag inte mår hundra å sätter mej i bilen å ska köra, speciellt om nån annan är med så blir det sååå jobbigt. (Alla som haft ångest vet exakt vad jag pratar om, att köra bil är en sån "igångtriggare") Så där satt jag bak ratten å höll med krampaktigt tag å svettiga händer.. Det gick ju, men när jag kom hem var jag helt slut. Tur för mej så gav det med sej då jag kom hem och jag kunde njuta av kvällen hemma med min Andreas, glass å ett glas whiskey. Igår mådde jag också helt okej. Ända tills jag skulle gå å lägga mej, det är lixom som ett hinder man måste över.. kommer man kunna somna eller inte? Å jag blev lite orolig i magen redan innan så de va bäddat för en kaos natt. Å jag låg vaken å bara våndades i flera timmar... sådär runt 04 somnade jag iaf.. Oftast gör man ju det även om det känns som att man inte kommer sova mer i hela sitt liv. Dock blev jag helt matt av natten så jag fick snällt stanna hemma idag för att vila ut lite. Sov till typ 10.30 Det var tänkt att jag ändå skulle vara ledig idag fast bara halva dagen., Skulle jobba från 07 till 12. Imorgon har jag också tagit ledigt, av andra skäl.

Försökte skriva ner hur det kändes inatt, men det är så svårt att förklara:

Just nu pågår vad jag skulle vilja kalla en evighetspanikattack i min kropp.

Det börjar smått när jag ska lägga mej å eskalerar sen å nu efter 3 timmar finns det inget jag kan göra utan bara vänta på att det blir morgon så jag får gå upp å få nåt annat att tänka på. Det är som en lång tät serie med panikattacker. När det känns som att det är påväg bort å jag lägger mej tillrätta så börjar det igen. Omöjligt att somna alltså. Känns som om det inte finns tilläckligt med syre. Känns som att magen ska kvävas. Att magen ska explodera av för mkt luft.

Att jag ska få en hjälrnblödning för att jag anstränger mej så hårt för att inte anstränga mej. Varje liten muskel i kroppen knakar, är stela som pinnar. Vågar inte röra mej för mkt, då kan de bli värre.

Nu funderar jag på hur länge ja ska ge det.. innan jag går till läkare för att få nya mediciner, eller innan jag ringer psyk för att få en tid för KBT (kognitiv beteende terapi)

Jag som så gärna vill klara det själv denna gången! Blir så arg på allt! Jag vill leva mitt liv, inte ha detta som håller mej tillbaka eller håller mej isolerad! Älskar ju livet å allt omkring mej, varför måste jag vara en sån tänkande människa!? Varför kan inte jag också bara flamsa runt å ha kul? Nåja, det kanske ligger nåt i att Gud ger sina svåraste utmaningar till de starkaste..

Det enda som jag med säkerhet vet lindrar ångest är motion. Så nu har jag varit ute på en blåsig promenad med Thor å fler lär det väl bli idag.

Borde också börja rida på allvar.. Kanske ska ta å ringa till Färgelanda ridskola?

Hästar är ju som balsam för själen. Plus att det ger träning för kroppen. :)

Vi ska åka imorgon, med tåg, till den största staden i detta landet.

Det är meningen att de ska bli kul..att alla ska skrika Yippiiee i kör. Men nu är jag tveksam till om jag ens vill åka med.

Det är jobbet som anordnar resan...dvs vi åker med våra kollegor..dvs det är inte folk som jag annars skulle åkt någonstans med. Okej, jag har 1 vän på jobbet, men förutom det så känner jag inte mina kollegor så värst bra, det känns bara konstigt att åka iväg med alla dem i flera dar :S

Jag är så jäkla tråkig, det vet jag, men jag tycker att det är jobbigt att vara i en stad, jag mår dåligt av allt folk å det höga tempot.

Funderar på om de nog inte är mycket härligare att vara kvar hemma å hjälpa Andreas med taket :)

Men å andra sidan ska man väl ha besökt huvudstaden nån gång i sitt liv..  :S

Hjälp...

Om jag hade varit chef för ett företag..

Så hade jag minsann älskat de som jobbade lite hårdare än andra. Jag hade belönat dem för att det är de som driver företaget framåt å gör det möjligt för mitt företag att växa å utvecklas.

Jag hade fortsatt att ge dem morötter å bekräftelse för att behålla en motivation.

Jag hade tagit bort dem som inte anstränger sej å sett till så att alla som gjorde ett bra jobb fick känna sej uppskattade å behövda.

Varför känns det som att många chefer/ledningar inte tänker som jag?

Ska man byta jobb om man får för lite bekräftelse?

Jag är emot orättvisa, orättvisa för mej är när ALLA får samma, oavsett prestation.

Ibland, när jag har mina sämre perioder, då känns det som att varje dag är en kamp mot att överleva, eller iaf klara sej igenom dagen utan allt för mycket ångest eller panik. De dagarna minns jag knappt sen efteråt. De är som en dimma, jag kan göra saker utan att komma ihåg dem för allt jag tänker på är "Jag måste andas rätt, inte få panik nu, försök tänk rätt, prata inte med mej!, jag vill sova, tänk om mitt hjärta stannar, är de verkligen inget fel i bröstet eller på mina lugnor?" Å så håller det på.. ibland hela dagar. Nu vill jag tro att jag kommit så långt så jag kan tänka rätt å slippa få en panikångest-attack eftersom jag nu i flera dagar lyckats hålla dem undan.. men mitt i denna kamp mot mina egna tankar så pågår ju livet, å det vill jag inte missa!

För att få mej ur en sån ond tankespiral så ska det ganska mycket till men i lördags, då lyckades en go liten bebis vända på mitt mående bara genom att finnas :) När vi satt i bilen påväg till Andreas nyfödde brorsbarn så mådde jag riktigt piss, jag hade ont i magen och svalde luft för att jag hade ångest..tänkte mest på att de va bra att vi skulle till Uddevalla, då är det nära till akuten om jag måste ha hjälp.. (sjuka men vanliga tankar som kommer automatiskt när det känns som att bröstet ska sprängas) Kändes också till en början som att jag skulle svimma men då jag fick se den lille krabaten så fick jag en värme i hjärtat som sakta men säkert spred ett lugn i min kropp. Då kände jag mej bara lycklig att få se denne lille som precis kommit till världen och bara utstrålar värme å kärlek <3 Såå fint!!

Å hur går de me min mage då? Njaa.. Kände mej faktiskt lite förnärmad då läkaren direkt avfärdade min teori om Endometrios, det kunde tydligen inte va det om man hade mens :S  Känner att jag måste ta reda på mer om detta för det jag har läst bevittnar ju om hur vanligt det är att läkare feldiagnoserar å istället får man medicin för IBS (tarmsjukdom) eller UVI (urinvägsinfektion) å det var precis va min läkare gjorde också.. trodde att de va IBS. Så nu har jag tagit en himla massa prover å så fick jag några tabletter som jag ska prova men jag känner mej ändå lite tveksam. Får väl vänta å se va proverna säger nu då men.. Tycker inte att en tarmsjukdom ska orsaka ofrivillig barnlöshet ändå?... Å heller inte att jag får ont nästan bara vid ägglossning/mens.

Hmm...

När man ser en helt nyfödd liten bebis så önskar man mer än nåt annat att man kunde få sin egen <3

Ursäkta om jag äcklar nån me allt mensprat å sånt men jag tycker själv inte att de är nåt konstigt med det.

MEN!  jag är ingen Liv Strömqvist som tycker att man ska prata mer om vulva å vagina som jag hörde om på radion förut (mitt på dagen).. Den människan har ju fastnat i nåt slags Feminism-hets. Varför ska de pratas så mycket om det? Hon tom tyckte att de va orättvist mot kvinnor att det klottras mer manliga könsorgan än kvinnliga. Why?  o_O

Till sist, en bild på min "bebis" :)