För att börja där jag slutade.. mitt återbesök på Näl angående min MS var ganska positivt :) De hade hittat nya små fläckar i hjärnan men de trodde att dem hade uppkommit tidigare å eftersom jag är nästintill symptomfri så var det inget att oroa sej över. Den stora fläcken som jag haft i nacken hade blivit mindre! Vi pratade mycket om min trötthet å hon föreslog en ändring av kost som skulle innebära mindre socker å fett å mer nyttigheter. Detta va juh nåt jag tänkte ja skulle göra när jag fick diagnosen men sen har det lixom glömts bort.. som allt annat. Men jag lider av min trötthet nu.. häromdagen sov jag väl 13-14 timmar å ändå vaknar jag å känner mej trött :/ det är inte så roligt.

Andreas blir väldigt lidande av att jag ofta sover mitt på dagen å inte orkar hjälpa till så mycket som jag borde här hemma. Det gör ju att jag får väldigt dåligt samvete å så blir jag stressad vilket i sin tur leder till spända muskler, huvudvärk å ännu mer trötthet.. suck! :/ Läkaren sa till mej att skita i det dåliga samvetet ett tag å faktiskt vila så mycket jag känner att jag vill å behöver men det är ju fan värdelöst att bara sova hela tiden!

Jag ska verkligen försöka ändra mina matvanor nu å kanske även motionera lite på fritiden så blir det förhoppningsvis bättre med denna eviga trötthet. Vissa säger att trötthet, eller Fatigue som det heter på medicinskt språk, är  något som alla med MS lider av, andra påstår att det inte alls behöver drabba alla, jag hoppas innerligt att det bara är en fas jag går igenom.

Förut träffade vi på ett äldre par på Pizzerian i Bäckefors, Andreas kände dem sen innan men för mej va de nya ansikten å jag måste säga, vilka glädjespridare de var! Så glada å roliga pensionärer har jag nog aldrig sett förut! De skojade me pizzabagarna å med oss å skrattade med varandra :) Det gjorde verkligen min dag! Sura, gnälliga pensionärer har jag sett alltför många :)

Nu är de dags för söndagsmys i soffan å Andreas ropar å ropar så jag får nog gå nu :)

Puss

#MS

Hej igen!

De blev lite bortglömt ett tag med bloggen men nu är jag tillbaka å så även medicinerna mot ångest. Ja, de blev tydligen för mkt för mej å jag var för sen att beställa tid hos psykolog så jag gick ner mej totalt ett tag men har nu kommit tillbaka å mår hyfsat bra :) Något som dock har hänt som jag inte vet säkert beror på ångest är domningar.. började med att jag tappade känsel i fötterna å de kändes som de sov typ.. blev jätteorolig för detta å fick såklart mer ångest. De va mkt på jobbet å jag va sur å grinig mest varje dag. Några veckor innan hade jag besämt mej för att byta jobb för att ja inte alls trivdes längre å för att jag visste att min kropp mådde dåligt av att sitta still hela tiden. Så första veckan på nya jobbet åkte jag till läkaren tre gånger för mina domningar som då hade förflyttat sej till händerna, armarna, bröstet å ryggen. Fick inga raka besked men på akuten på näl fick jag träffa en läkare som iaf tog mej på allvar å jag fick en remiss till magnetröntgen.. så nu väntar jag på den, de har blivit något bättre så jag tänker att de kanske kan va utav ångest ändå men de är ju alltid skönt att kolla upp saker.

Hur som helst, nya jobbet då.. Jag jobbar på utlastningen på en stor betongfabrik å kör en stor travers med betongblock.. Går ungefär 1,5 mil varje dag :P det är något heeelt annat än kontorsjobbet jag hade innan å jag trivs än så länge bra :)

Kan inte beskriva hur skönt det är med arbetskläder så man slipper välja vad man ska ha på sej varje dag :)

Kaninerna förökar sej å vi har nog ca 30 st nu...dessvärre har vi inte blivit klara med burarna så de är fortfarande lösgående :) Det funkar men våran lilla mördarmaskin te hund har lite för stort intresse för de små gnagarna å de har rykt med ett par stycken tyvärr :/ Ännu har vi inte ätit någon.. Blir nog slakt snart.

Nu är det fredag å vi har varit å ätit Pizza... kvällen får bli framför teven me chips å dipp.. kanske lite glögg för de är ju såå gott å mysigt :)

Ha det så bra allihopa!

Nu blev det så, att jag inte åkte med på någon bonusresa till Stockholm, och lika glad är jag för det. Har inte mått så bra i helgen så hur skulle de kännas att sitta där borta långt hemifrån med ett gäng som inte bryr sej värst om nån liten stackare som ligger med ångest.. Njah

Vet inte riktigt hur jag ska ens ställa mej till mitt befinnande just nu. Det går väldigt upp å ner, å egentligen är väl det ett bra tecken på att jag inte fastnar i ångesten som jag gjort de två tidigare omgångarn när jag slutat med mina  mediciner. I lördags fick jag agera chaufför på ett tungt släp efter personbil då jag va den enda i sällskapet som faktiskt hade körkortet till det. En liten liten stjärna i kanten till mej å lite stolt fick jag vara då. Men sen är det ju så... när jag inte mår hundra å sätter mej i bilen å ska köra, speciellt om nån annan är med så blir det sååå jobbigt. (Alla som haft ångest vet exakt vad jag pratar om, att köra bil är en sån "igångtriggare") Så där satt jag bak ratten å höll med krampaktigt tag å svettiga händer.. Det gick ju, men när jag kom hem var jag helt slut. Tur för mej så gav det med sej då jag kom hem och jag kunde njuta av kvällen hemma med min Andreas, glass å ett glas whiskey. Igår mådde jag också helt okej. Ända tills jag skulle gå å lägga mej, det är lixom som ett hinder man måste över.. kommer man kunna somna eller inte? Å jag blev lite orolig i magen redan innan så de va bäddat för en kaos natt. Å jag låg vaken å bara våndades i flera timmar... sådär runt 04 somnade jag iaf.. Oftast gör man ju det även om det känns som att man inte kommer sova mer i hela sitt liv. Dock blev jag helt matt av natten så jag fick snällt stanna hemma idag för att vila ut lite. Sov till typ 10.30 Det var tänkt att jag ändå skulle vara ledig idag fast bara halva dagen., Skulle jobba från 07 till 12. Imorgon har jag också tagit ledigt, av andra skäl.

Försökte skriva ner hur det kändes inatt, men det är så svårt att förklara:

Just nu pågår vad jag skulle vilja kalla en evighetspanikattack i min kropp.

Det börjar smått när jag ska lägga mej å eskalerar sen å nu efter 3 timmar finns det inget jag kan göra utan bara vänta på att det blir morgon så jag får gå upp å få nåt annat att tänka på. Det är som en lång tät serie med panikattacker. När det känns som att det är påväg bort å jag lägger mej tillrätta så börjar det igen. Omöjligt att somna alltså. Känns som om det inte finns tilläckligt med syre. Känns som att magen ska kvävas. Att magen ska explodera av för mkt luft.

Att jag ska få en hjälrnblödning för att jag anstränger mej så hårt för att inte anstränga mej. Varje liten muskel i kroppen knakar, är stela som pinnar. Vågar inte röra mej för mkt, då kan de bli värre.

Nu funderar jag på hur länge ja ska ge det.. innan jag går till läkare för att få nya mediciner, eller innan jag ringer psyk för att få en tid för KBT (kognitiv beteende terapi)

Jag som så gärna vill klara det själv denna gången! Blir så arg på allt! Jag vill leva mitt liv, inte ha detta som håller mej tillbaka eller håller mej isolerad! Älskar ju livet å allt omkring mej, varför måste jag vara en sån tänkande människa!? Varför kan inte jag också bara flamsa runt å ha kul? Nåja, det kanske ligger nåt i att Gud ger sina svåraste utmaningar till de starkaste..

Det enda som jag med säkerhet vet lindrar ångest är motion. Så nu har jag varit ute på en blåsig promenad med Thor å fler lär det väl bli idag.

Borde också börja rida på allvar.. Kanske ska ta å ringa till Färgelanda ridskola?

Hästar är ju som balsam för själen. Plus att det ger träning för kroppen. :)

Ibland, när jag har mina sämre perioder, då känns det som att varje dag är en kamp mot att överleva, eller iaf klara sej igenom dagen utan allt för mycket ångest eller panik. De dagarna minns jag knappt sen efteråt. De är som en dimma, jag kan göra saker utan att komma ihåg dem för allt jag tänker på är "Jag måste andas rätt, inte få panik nu, försök tänk rätt, prata inte med mej!, jag vill sova, tänk om mitt hjärta stannar, är de verkligen inget fel i bröstet eller på mina lugnor?" Å så håller det på.. ibland hela dagar. Nu vill jag tro att jag kommit så långt så jag kan tänka rätt å slippa få en panikångest-attack eftersom jag nu i flera dagar lyckats hålla dem undan.. men mitt i denna kamp mot mina egna tankar så pågår ju livet, å det vill jag inte missa!

För att få mej ur en sån ond tankespiral så ska det ganska mycket till men i lördags, då lyckades en go liten bebis vända på mitt mående bara genom att finnas :) När vi satt i bilen påväg till Andreas nyfödde brorsbarn så mådde jag riktigt piss, jag hade ont i magen och svalde luft för att jag hade ångest..tänkte mest på att de va bra att vi skulle till Uddevalla, då är det nära till akuten om jag måste ha hjälp.. (sjuka men vanliga tankar som kommer automatiskt när det känns som att bröstet ska sprängas) Kändes också till en början som att jag skulle svimma men då jag fick se den lille krabaten så fick jag en värme i hjärtat som sakta men säkert spred ett lugn i min kropp. Då kände jag mej bara lycklig att få se denne lille som precis kommit till världen och bara utstrålar värme å kärlek <3 Såå fint!!

Å hur går de me min mage då? Njaa.. Kände mej faktiskt lite förnärmad då läkaren direkt avfärdade min teori om Endometrios, det kunde tydligen inte va det om man hade mens :S  Känner att jag måste ta reda på mer om detta för det jag har läst bevittnar ju om hur vanligt det är att läkare feldiagnoserar å istället får man medicin för IBS (tarmsjukdom) eller UVI (urinvägsinfektion) å det var precis va min läkare gjorde också.. trodde att de va IBS. Så nu har jag tagit en himla massa prover å så fick jag några tabletter som jag ska prova men jag känner mej ändå lite tveksam. Får väl vänta å se va proverna säger nu då men.. Tycker inte att en tarmsjukdom ska orsaka ofrivillig barnlöshet ändå?... Å heller inte att jag får ont nästan bara vid ägglossning/mens.

Hmm...

När man ser en helt nyfödd liten bebis så önskar man mer än nåt annat att man kunde få sin egen <3

Ursäkta om jag äcklar nån me allt mensprat å sånt men jag tycker själv inte att de är nåt konstigt med det.

MEN!  jag är ingen Liv Strömqvist som tycker att man ska prata mer om vulva å vagina som jag hörde om på radion förut (mitt på dagen).. Den människan har ju fastnat i nåt slags Feminism-hets. Varför ska de pratas så mycket om det? Hon tom tyckte att de va orättvist mot kvinnor att det klottras mer manliga könsorgan än kvinnliga. Why?  o_O

Till sist, en bild på min "bebis" :)

Nu kommer det där inlägget där jag ska berätta om hela min historia om hur jag blev psykiskt sjuk men det är typ 38 grader varmt ute å jag har en varm hund i knät så vi får väl se hur långt de blir :P

Innan jag hade det underbara jobbet jag har nu så hade jag ett annat ganska härligt jobb, jag körde lastbil. Det är inget fel med det, men jag har nu i efterhand insett att det krävs ett speciellt sinne å ett speciellt liv för att kunna trivas med ett sådant jobb, det är mer än ett jobb, det är verkligen ett helt liv å det tar så mycket av ens tid å fritid att man måste älska det för att stå ut.

De första jobbet jag hade var på en flisbil, körde långa sträckor varje dag å gick upp klockan 02.00 för att börja 03.30 5 mil från där jag då bodde. Varannan vecka körde jag eftermiddag å då kom man istället hem runt 03-04. Alltså, vem mår bra av sådana tider?

När jag inte orkade längre å när jag blev lite oense me en kollega så bytt jag jobb till att istället bli anställd på familjeföretaget med min far å mina 3 farbröder. Tänkte att här blir de lugnare tempo å mer mänskliga arbetstider.. Men nja, de gick fint i början då jag jobbade i verkstaden å gjorde lite allt möjligt på deras gemensama gård/lantbruk/skogsbruk.. Sen var jag juh väldigt sugen på timmerbil å de hade en timmerbil men den körde bara min en farbror, vi kan kalla honom K.

Här ska jag flika in att mina farbröder är riktiga specialare, de är misstänksamma,  missunnsamma å de tror inte att någon än de själva kan göra något ordentligt, egentligen är de osäkra, rädda och gör allt för hitta någon "mindre" som de kan hacka på.

Så min farbror K lät mej alltså inte prova på att köra hans timmerbil, trots att jag då kört flera olika lastbilar under ca 2 års tid på mitt tidigare jobb.

Det blev så att företaget skaffade ytterligare en timmerbil (en gammal), då den som K hade kört gick sönder. När de sedan köpte in en helt ny bil så fick jag äntligen tillåtelse att prova köra kran å lasta lite virke på den gamla.

Gick väl hyfsat bra men under denna tiden hade mina farbröder tryckt ner mej så jag fick känslan av att aldrig riktigt duga, aldrig göra något riktigt bra, vilket ledde till att jag inte vågade så mycket, varken fråga eller prova på. Å det är väl det värsta som kan hända.

Så med den känslan, plus en prestationsångest från hell, som jag alltid haft.Är aldrig nöjd själv om det inte är perfekt, å när ingen annan säger till en att det man gör duger heller så blir man lätt lite depp.

Jobbade i 2 år drygt med dessa farbröder å speciellt K då som också körde lastbil.

Jag fick inte ta egna initativ, aldrig chansen att visa vad jag kunde, samtidigt som jag fick skäll för att inte tänka själv, alltså jag var så arg å ledsen på dem så jag kokade men vågade aldrig låta de komma ut.

Håller man känslor inne blir man stressad. 10-12 timmars jobb varje dag. Mackor hela dagen, micromat när man kom hem för att man var så trött. Körde en bil från 1700 talet typ som inte hade AC, kylskåp eller nåt som dagens moderna bilar har. Den gick sakta, alla andra lastbilschaufförer i området suckade då jag kom före, för att de gick juh sååå sakta allting.

Men det var inte tal om någon uppdatering för min del.. den gamla bilen duger gott åt den lilla odugliga tjejen typ. Dessutom är mina farbröder de mest konservativa i hela landet skulle jag tro! Åh herregud, jag blir arg bara jag tänker på det å jag tänker inte ens gå in på hur de lever.

Hur som helst, en varm sommardag då jag gått med stressen upp i halsen i 1 år så var jag på ett lossningsställe å gick ut ur hytten för att lossa spännbanden då jag plötsligt kände att hjärtat slog för fort, jag andades som jag sprungit en mil, händerna blev iskalla å jag tanken kom upp "Nu dör jag, jag får ingen luft, men kan inte sluta andas så här fort, det går inte!"

Klarade mej därifrån men var så rädd. Det var min första panikångestattack.

Sen kom de oftare å oftare å jag trodde att jag var dödssjuk. Känslan av att andas så mycket du kan men ändå inte få någon luft, fy va det är otäckt! Till slut låg jag bara hemma i sängen å spydde för att magen fått så mycket stryk av ångesten å stressen, fick inte i mej någon mat, trodde helt säkert att dödsdagen var nära. Min mor ringde mej å hon förstod att hon fik hämta mej.

"Åk till akuten, jag måste ha lugnande, jag dör" sa jag till min mor.

Som tur var förstod läkaren direkt att jag hade panikångest så jag fick mediciner men jösses vad det var jobbigt, tog nån månad innan medicierna hjälpte å under tiden blev jag deprimerad, fick biverkningar å tänkte på livet på ett sätt jag aldrig gjort förut. Tack vare en underbar kurator kunde jag förstå varför jag blev sjuk å vad jag var tvungen att ändra på.

Detta var 2 år sedan nu, jag äter fortfarande mediciner, jag får fortfarande ångest å svårt att andas ibland, tex om jag blir anfådd, går länge hungrig, eller stressar för länge. Kroppen har bra minne å tolkar det mesta som ett hot. Panikångest är samma känslor som ett hot, som att man blir jagad av en mördare, men det är bara i huvudet den mördaren finns. Det var min kropps sätt att sätta stopp för mitt leverne. Det är jag glad för! Men jag önskar mej medicinfri å lugn i själen.

Kom ihåg att ta hand om dej själv, för mej kom det tidigt för att jag är en väldigt tänkade människa som alltid pressar mej själv till det yttersta. ( Något jag ännu inte blivit helt bra på, prestationsångesten kommer nog aldrig lämna mej. ) men det kan komma när som helst i livet. Känner du dej stressad/pressad å har osunda relationer, Gör nåt åt det! Byt jobb! Bryt kontakter!

Gör det du mår bra av :) å kom ihåg, får du panikångest är du med största säkerhet en klok å intelligent människa eftersom de som tänker mest får det svårare. Du är aldrig ensam, å du är inte psykiskt störd, du har bara varit stark för länge.

Är det inte underbart att vakna upp å se en ny dag med nya möjligheter!? Jo egentligen är det de!

Men jag hatar att gå upp! Inte bara för att det regnar ute å är grått mitt i sommarn, nej, för att mina mediciner mot min förbannade ångest gör mej så sjukt trött å det är nästan så de gör ont i kroppen att gå upp ur sängen. Det tar dessutom ca 3-5 timmar innan jag verkligen vaknar. Min lilla valp sitter på golvet å vill leka å de fnns inget jag hellre vill men jag kan inte just nu för jag är sååå förbannat trött    åhh, vilka problem man har.

Hur som helst, kaffet är klart så nu ska jag hinka i mej några koppar, det brukar hjälpa lite :)

Nästa inlägg ska handla om min ångest å  hur det känns att vara psykiskt sjuk, stay tuned!