För att börja där jag slutade.. mitt återbesök på Näl angående min MS var ganska positivt :) De hade hittat nya små fläckar i hjärnan men de trodde att dem hade uppkommit tidigare å eftersom jag är nästintill symptomfri så var det inget att oroa sej över. Den stora fläcken som jag haft i nacken hade blivit mindre! Vi pratade mycket om min trötthet å hon föreslog en ändring av kost som skulle innebära mindre socker å fett å mer nyttigheter. Detta va juh nåt jag tänkte ja skulle göra när jag fick diagnosen men sen har det lixom glömts bort.. som allt annat. Men jag lider av min trötthet nu.. häromdagen sov jag väl 13-14 timmar å ändå vaknar jag å känner mej trött :/ det är inte så roligt.

Andreas blir väldigt lidande av att jag ofta sover mitt på dagen å inte orkar hjälpa till så mycket som jag borde här hemma. Det gör ju att jag får väldigt dåligt samvete å så blir jag stressad vilket i sin tur leder till spända muskler, huvudvärk å ännu mer trötthet.. suck! :/ Läkaren sa till mej att skita i det dåliga samvetet ett tag å faktiskt vila så mycket jag känner att jag vill å behöver men det är ju fan värdelöst att bara sova hela tiden!

Jag ska verkligen försöka ändra mina matvanor nu å kanske även motionera lite på fritiden så blir det förhoppningsvis bättre med denna eviga trötthet. Vissa säger att trötthet, eller Fatigue som det heter på medicinskt språk, är  något som alla med MS lider av, andra påstår att det inte alls behöver drabba alla, jag hoppas innerligt att det bara är en fas jag går igenom.

Förut träffade vi på ett äldre par på Pizzerian i Bäckefors, Andreas kände dem sen innan men för mej va de nya ansikten å jag måste säga, vilka glädjespridare de var! Så glada å roliga pensionärer har jag nog aldrig sett förut! De skojade me pizzabagarna å med oss å skrattade med varandra :) Det gjorde verkligen min dag! Sura, gnälliga pensionärer har jag sett alltför många :)

Nu är de dags för söndagsmys i soffan å Andreas ropar å ropar så jag får nog gå nu :)

Puss

#MS

Åh va trött ja blir!! Skrev nyss ett jätteeelångt inlägg å va nästan helt klar när datorn bara stängde av sej!! Behöver verkligen köpa en ny!

Jaja, de blir inget riktigt inlägg idag då. Lika bra de för det skule ha blivit ett inlägg med mycket negativa känslor.

Frågan jag lämnar över, hur är man funtad om man njuter av att göra någon illa å skrattar åt den som blir sårad!? Min föredetta mycket goda vän som tyvärr också är min kollega verkar njuta för fulla muggar när han trycker ner mej å förklarar hur lite värd jag är. Å jag min idiot, jag tar åt mej.

Ser du nu vad du gör?

Hej hej hemskt mycket hej.

Eftersom det finns såå mycket jag vill säga hela tiden å sååå många bilder jag vill dela så tänker jag ändå att det är en smartare lösning att börja använda denna bloggen lite mer å samtidigt inaktivera min facebook. (tror det är många som tycker att jag är lite överaktiv där) Kruxet är ju att jag måste starta datorn, ladda upp alla mina bilder från mobilen å sen skriva alltihop på en gång här på bloggen istället för att göra 50 inlägg om dan ;) Men alla beroende har en svår period hehe.

Idag har varit en riktigt bra söndag. Fint höstväder har det varit å jag har varit mycket med våra små djur. Sov lite ovanligt länge idag å gick upp runt 12 :O Sen fick jag ljummet kaffe på sängen av Andreas å så åt jag gofrukost bestående av Yoghurt å havtornsmarmelad som jag införskaffat på Dalsspira höstmarknad igår. MUMS!

Köpte ett sånt där starter-pack för Decoupage på Panduro för ett tag sen å idag kände jag för att prova de.. som vanligt är kreativiteten å lusten större än tålamodet så de blev väl halvdana första decouperingar men kul va de. För er som aldrig hört talas om decoupage så är de när man använder sej av servetter å limmar på grejer. Kan bli riktigt snyggt om man har tålamod ;)

Blev väldigt getsjuk sen så jag tog med mej en hundborste å en sax å skulle snygga te dem lite men ja.. de gick väl sådär. Två, tre styckten tyckte de va jätteskönt att bli borstad, de andra stod inte stilla :P

Vår lille terrier har visat sej kunna jaga lite ovan mark.. idag kom Andreas in å sa att han hade skjutit ett rådjur för Thor. Vadå skjutit för Thor tänkte jag, han jagar dem bara en liten stund ju.. men det kallades tyligen "stötande". Så hunden hade jagat fram rådjuret å Andreas hade skjutit. Åkte me på fyrhjuling bort på gärdet å visst, där stod hunden stolt som en tupp å visade sitt byte :) Berömde honom mycket å han drog å slet i de stackars döda rådjuret. Men stolt blev jag också :)

En av granngubbarna frågade Andreas om de skulle åka bort te skjutbanan som ligger en liten bit bort å jag skulle ju med som vanligt. (Han e go så min gubbe, som alltid vill ha med mej :)) De skulle skjuta in sina älgstudsare inför älgjakten som börjar om ett par veckor. Nu är de såhär, trots att jag lever med en jaktidiot så har jag aldrig skjutit med älgstudsare! Har inte vågat.. de smäller juh så högt å så ska de göra ont i axeln men nu har Andreas satt på ljuddämpare på sin så de ska inte va nåt problem längre. Jo te slut va de min tur å prova, jaja jag vågar nog ändå. Å tamejfan, mitt i prick sköt jag!!! Andreas sa sen att han visste att jag skulle skjuta bra för jag brukar ju skjuta bra med salongsgeväret.. Men va stolt jag blev haha :D

Imorrn äre måndag å dags för återbesök på Näl. Vilket innebär att jag då haft min MS i 6 månader (lite drygt nu) å jag har gjort en ny magnetröntgen av hjärnan. Ska träffa en läkare å gå igenom lite vanliga neurologiska tester. Känns ganska spännande faktiskt att få se hur det har utvecklats. Eller ja.. det kan ju bara utvecklas negativt men förhoppningsvis så ser det likadant ut som sist gång :)

Dagens ros går till Andreas för att jag fick kaffe på sängen.. (även om de va ljummet)

Dagens ris går till alla föräldrar som curlar sina barn

Puss

För att göra en lång historia kort... Mina domningar å pirrningar som jag skrev om i sist inlägg berodde visst på en riktig sjukdom å inte ångest. Gjorde magnetröntgen i December å sen vart de tyst så jag glömde typ bort de men i Januari fick jag en kallelse till Neurologavdelningen på Näl.. blev genast orolig.. vad har dom hittat nu!? Å joda, de hade hittat en massa förändringar i min hjärna.. såg ut som små prickar. Det verkade vara MS. För att få mer bevis så fick jag göra ett ryggmärgsprov också men det visade inget konstigt alls. Trots detta så valde Neurologen att på grund av symptomen jag hade haft och magnetröntgen att sätta diagnosen MS. Jag blev först livrädd! Nu skulle jag behöva börja fundera på min begravning å anpassa mitt liv till ett handikapp å kanske även rullstol, jag ringde Andreas å bara grät, grät å grät. Nu har det gått några veckor å jag har skaffa mej mer information om sjukdomen. Den innebär inte att man dör tidigare, sällsynt att man blir så dålig så man måste sitta i rullstol å det må va hänt att man blir lite svag i musklerna men med de bra bromsmediciner som finns idag så lär det dröja länge innan jag märker av det. Man får dock såkallade "skov" som jag hade då med mina domningar.. de kan man få med års mellanrum. Jag är alltså inte längre rädd eller orolig utan jag ska fortsätta leva livet precis som vanligt :)

Lider inte utav ångest för tillfället heller, de är gott.

Älskar mitt jobb! Trivs som fisken i vattnet verkligen :) Ser fram emot våren nu.. när man kan börja ta av sej jackan å jobba i solen :) Underbart!

Det roligaste som hänt är att jag blivit delägare till en fjording! Vackra Molle som står i Högsäter som jag får rida när som helst å som jag får träffa varje dag, det är såå himla mysigt! En dröm som blivit sann för mej :)

Dessutom ska vi hämta ett 40 tal getter i Mars, ska bli så spännande! :D Andreas är lite impulsiv så men så länge de gäller djur så hakar jag bara på ;)

Så att.. som avslutning visas en bild på alla mina underbara!

Ha en härlig Vår! :)

Hej igen!

De blev lite bortglömt ett tag med bloggen men nu är jag tillbaka å så även medicinerna mot ångest. Ja, de blev tydligen för mkt för mej å jag var för sen att beställa tid hos psykolog så jag gick ner mej totalt ett tag men har nu kommit tillbaka å mår hyfsat bra :) Något som dock har hänt som jag inte vet säkert beror på ångest är domningar.. började med att jag tappade känsel i fötterna å de kändes som de sov typ.. blev jätteorolig för detta å fick såklart mer ångest. De va mkt på jobbet å jag va sur å grinig mest varje dag. Några veckor innan hade jag besämt mej för att byta jobb för att ja inte alls trivdes längre å för att jag visste att min kropp mådde dåligt av att sitta still hela tiden. Så första veckan på nya jobbet åkte jag till läkaren tre gånger för mina domningar som då hade förflyttat sej till händerna, armarna, bröstet å ryggen. Fick inga raka besked men på akuten på näl fick jag träffa en läkare som iaf tog mej på allvar å jag fick en remiss till magnetröntgen.. så nu väntar jag på den, de har blivit något bättre så jag tänker att de kanske kan va utav ångest ändå men de är ju alltid skönt att kolla upp saker.

Hur som helst, nya jobbet då.. Jag jobbar på utlastningen på en stor betongfabrik å kör en stor travers med betongblock.. Går ungefär 1,5 mil varje dag :P det är något heeelt annat än kontorsjobbet jag hade innan å jag trivs än så länge bra :)

Kan inte beskriva hur skönt det är med arbetskläder så man slipper välja vad man ska ha på sej varje dag :)

Kaninerna förökar sej å vi har nog ca 30 st nu...dessvärre har vi inte blivit klara med burarna så de är fortfarande lösgående :) Det funkar men våran lilla mördarmaskin te hund har lite för stort intresse för de små gnagarna å de har rykt med ett par stycken tyvärr :/ Ännu har vi inte ätit någon.. Blir nog slakt snart.

Nu är det fredag å vi har varit å ätit Pizza... kvällen får bli framför teven me chips å dipp.. kanske lite glögg för de är ju såå gott å mysigt :)

Ha det så bra allihopa!

Nu blev det så, att jag inte åkte med på någon bonusresa till Stockholm, och lika glad är jag för det. Har inte mått så bra i helgen så hur skulle de kännas att sitta där borta långt hemifrån med ett gäng som inte bryr sej värst om nån liten stackare som ligger med ångest.. Njah

Vet inte riktigt hur jag ska ens ställa mej till mitt befinnande just nu. Det går väldigt upp å ner, å egentligen är väl det ett bra tecken på att jag inte fastnar i ångesten som jag gjort de två tidigare omgångarn när jag slutat med mina  mediciner. I lördags fick jag agera chaufför på ett tungt släp efter personbil då jag va den enda i sällskapet som faktiskt hade körkortet till det. En liten liten stjärna i kanten till mej å lite stolt fick jag vara då. Men sen är det ju så... när jag inte mår hundra å sätter mej i bilen å ska köra, speciellt om nån annan är med så blir det sååå jobbigt. (Alla som haft ångest vet exakt vad jag pratar om, att köra bil är en sån "igångtriggare") Så där satt jag bak ratten å höll med krampaktigt tag å svettiga händer.. Det gick ju, men när jag kom hem var jag helt slut. Tur för mej så gav det med sej då jag kom hem och jag kunde njuta av kvällen hemma med min Andreas, glass å ett glas whiskey. Igår mådde jag också helt okej. Ända tills jag skulle gå å lägga mej, det är lixom som ett hinder man måste över.. kommer man kunna somna eller inte? Å jag blev lite orolig i magen redan innan så de va bäddat för en kaos natt. Å jag låg vaken å bara våndades i flera timmar... sådär runt 04 somnade jag iaf.. Oftast gör man ju det även om det känns som att man inte kommer sova mer i hela sitt liv. Dock blev jag helt matt av natten så jag fick snällt stanna hemma idag för att vila ut lite. Sov till typ 10.30 Det var tänkt att jag ändå skulle vara ledig idag fast bara halva dagen., Skulle jobba från 07 till 12. Imorgon har jag också tagit ledigt, av andra skäl.

Försökte skriva ner hur det kändes inatt, men det är så svårt att förklara:

Just nu pågår vad jag skulle vilja kalla en evighetspanikattack i min kropp.

Det börjar smått när jag ska lägga mej å eskalerar sen å nu efter 3 timmar finns det inget jag kan göra utan bara vänta på att det blir morgon så jag får gå upp å få nåt annat att tänka på. Det är som en lång tät serie med panikattacker. När det känns som att det är påväg bort å jag lägger mej tillrätta så börjar det igen. Omöjligt att somna alltså. Känns som om det inte finns tilläckligt med syre. Känns som att magen ska kvävas. Att magen ska explodera av för mkt luft.

Att jag ska få en hjälrnblödning för att jag anstränger mej så hårt för att inte anstränga mej. Varje liten muskel i kroppen knakar, är stela som pinnar. Vågar inte röra mej för mkt, då kan de bli värre.

Nu funderar jag på hur länge ja ska ge det.. innan jag går till läkare för att få nya mediciner, eller innan jag ringer psyk för att få en tid för KBT (kognitiv beteende terapi)

Jag som så gärna vill klara det själv denna gången! Blir så arg på allt! Jag vill leva mitt liv, inte ha detta som håller mej tillbaka eller håller mej isolerad! Älskar ju livet å allt omkring mej, varför måste jag vara en sån tänkande människa!? Varför kan inte jag också bara flamsa runt å ha kul? Nåja, det kanske ligger nåt i att Gud ger sina svåraste utmaningar till de starkaste..

Det enda som jag med säkerhet vet lindrar ångest är motion. Så nu har jag varit ute på en blåsig promenad med Thor å fler lär det väl bli idag.

Borde också börja rida på allvar.. Kanske ska ta å ringa till Färgelanda ridskola?

Hästar är ju som balsam för själen. Plus att det ger träning för kroppen. :)

Vi ska åka imorgon, med tåg, till den största staden i detta landet.

Det är meningen att de ska bli kul..att alla ska skrika Yippiiee i kör. Men nu är jag tveksam till om jag ens vill åka med.

Det är jobbet som anordnar resan...dvs vi åker med våra kollegor..dvs det är inte folk som jag annars skulle åkt någonstans med. Okej, jag har 1 vän på jobbet, men förutom det så känner jag inte mina kollegor så värst bra, det känns bara konstigt att åka iväg med alla dem i flera dar :S

Jag är så jäkla tråkig, det vet jag, men jag tycker att det är jobbigt att vara i en stad, jag mår dåligt av allt folk å det höga tempot.

Funderar på om de nog inte är mycket härligare att vara kvar hemma å hjälpa Andreas med taket :)

Men å andra sidan ska man väl ha besökt huvudstaden nån gång i sitt liv..  :S

Hjälp...

Om jag hade varit chef för ett företag..

Så hade jag minsann älskat de som jobbade lite hårdare än andra. Jag hade belönat dem för att det är de som driver företaget framåt å gör det möjligt för mitt företag att växa å utvecklas.

Jag hade fortsatt att ge dem morötter å bekräftelse för att behålla en motivation.

Jag hade tagit bort dem som inte anstränger sej å sett till så att alla som gjorde ett bra jobb fick känna sej uppskattade å behövda.

Varför känns det som att många chefer/ledningar inte tänker som jag?

Ska man byta jobb om man får för lite bekräftelse?

Jag är emot orättvisa, orättvisa för mej är när ALLA får samma, oavsett prestation.