Nu kommer det där inlägget där jag ska berätta om hela min historia om hur jag blev psykiskt sjuk men det är typ 38 grader varmt ute å jag har en varm hund i knät så vi får väl se hur långt de blir :P

Innan jag hade det underbara jobbet jag har nu så hade jag ett annat ganska härligt jobb, jag körde lastbil. Det är inget fel med det, men jag har nu i efterhand insett att det krävs ett speciellt sinne å ett speciellt liv för att kunna trivas med ett sådant jobb, det är mer än ett jobb, det är verkligen ett helt liv å det tar så mycket av ens tid å fritid att man måste älska det för att stå ut.

De första jobbet jag hade var på en flisbil, körde långa sträckor varje dag å gick upp klockan 02.00 för att börja 03.30 5 mil från där jag då bodde. Varannan vecka körde jag eftermiddag å då kom man istället hem runt 03-04. Alltså, vem mår bra av sådana tider?

När jag inte orkade längre å när jag blev lite oense me en kollega så bytt jag jobb till att istället bli anställd på familjeföretaget med min far å mina 3 farbröder. Tänkte att här blir de lugnare tempo å mer mänskliga arbetstider.. Men nja, de gick fint i början då jag jobbade i verkstaden å gjorde lite allt möjligt på deras gemensama gård/lantbruk/skogsbruk.. Sen var jag juh väldigt sugen på timmerbil å de hade en timmerbil men den körde bara min en farbror, vi kan kalla honom K.

Här ska jag flika in att mina farbröder är riktiga specialare, de är misstänksamma,  missunnsamma å de tror inte att någon än de själva kan göra något ordentligt, egentligen är de osäkra, rädda och gör allt för hitta någon "mindre" som de kan hacka på.

Så min farbror K lät mej alltså inte prova på att köra hans timmerbil, trots att jag då kört flera olika lastbilar under ca 2 års tid på mitt tidigare jobb.

Det blev så att företaget skaffade ytterligare en timmerbil (en gammal), då den som K hade kört gick sönder. När de sedan köpte in en helt ny bil så fick jag äntligen tillåtelse att prova köra kran å lasta lite virke på den gamla.

Gick väl hyfsat bra men under denna tiden hade mina farbröder tryckt ner mej så jag fick känslan av att aldrig riktigt duga, aldrig göra något riktigt bra, vilket ledde till att jag inte vågade så mycket, varken fråga eller prova på. Å det är väl det värsta som kan hända.

Så med den känslan, plus en prestationsångest från hell, som jag alltid haft.Är aldrig nöjd själv om det inte är perfekt, å när ingen annan säger till en att det man gör duger heller så blir man lätt lite depp.

Jobbade i 2 år drygt med dessa farbröder å speciellt K då som också körde lastbil.

Jag fick inte ta egna initativ, aldrig chansen att visa vad jag kunde, samtidigt som jag fick skäll för att inte tänka själv, alltså jag var så arg å ledsen på dem så jag kokade men vågade aldrig låta de komma ut.

Håller man känslor inne blir man stressad. 10-12 timmars jobb varje dag. Mackor hela dagen, micromat när man kom hem för att man var så trött. Körde en bil från 1700 talet typ som inte hade AC, kylskåp eller nåt som dagens moderna bilar har. Den gick sakta, alla andra lastbilschaufförer i området suckade då jag kom före, för att de gick juh sååå sakta allting.

Men det var inte tal om någon uppdatering för min del.. den gamla bilen duger gott åt den lilla odugliga tjejen typ. Dessutom är mina farbröder de mest konservativa i hela landet skulle jag tro! Åh herregud, jag blir arg bara jag tänker på det å jag tänker inte ens gå in på hur de lever.

Hur som helst, en varm sommardag då jag gått med stressen upp i halsen i 1 år så var jag på ett lossningsställe å gick ut ur hytten för att lossa spännbanden då jag plötsligt kände att hjärtat slog för fort, jag andades som jag sprungit en mil, händerna blev iskalla å jag tanken kom upp "Nu dör jag, jag får ingen luft, men kan inte sluta andas så här fort, det går inte!"

Klarade mej därifrån men var så rädd. Det var min första panikångestattack.

Sen kom de oftare å oftare å jag trodde att jag var dödssjuk. Känslan av att andas så mycket du kan men ändå inte få någon luft, fy va det är otäckt! Till slut låg jag bara hemma i sängen å spydde för att magen fått så mycket stryk av ångesten å stressen, fick inte i mej någon mat, trodde helt säkert att dödsdagen var nära. Min mor ringde mej å hon förstod att hon fik hämta mej.

"Åk till akuten, jag måste ha lugnande, jag dör" sa jag till min mor.

Som tur var förstod läkaren direkt att jag hade panikångest så jag fick mediciner men jösses vad det var jobbigt, tog nån månad innan medicierna hjälpte å under tiden blev jag deprimerad, fick biverkningar å tänkte på livet på ett sätt jag aldrig gjort förut. Tack vare en underbar kurator kunde jag förstå varför jag blev sjuk å vad jag var tvungen att ändra på.

Detta var 2 år sedan nu, jag äter fortfarande mediciner, jag får fortfarande ångest å svårt att andas ibland, tex om jag blir anfådd, går länge hungrig, eller stressar för länge. Kroppen har bra minne å tolkar det mesta som ett hot. Panikångest är samma känslor som ett hot, som att man blir jagad av en mördare, men det är bara i huvudet den mördaren finns. Det var min kropps sätt att sätta stopp för mitt leverne. Det är jag glad för! Men jag önskar mej medicinfri å lugn i själen.

Kom ihåg att ta hand om dej själv, för mej kom det tidigt för att jag är en väldigt tänkade människa som alltid pressar mej själv till det yttersta. ( Något jag ännu inte blivit helt bra på, prestationsångesten kommer nog aldrig lämna mej. ) men det kan komma när som helst i livet. Känner du dej stressad/pressad å har osunda relationer, Gör nåt åt det! Byt jobb! Bryt kontakter!

Gör det du mår bra av :) å kom ihåg, får du panikångest är du med största säkerhet en klok å intelligent människa eftersom de som tänker mest får det svårare. Du är aldrig ensam, å du är inte psykiskt störd, du har bara varit stark för länge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att börja där jag slutade.. mitt återbesök på Näl angående min MS var ganska positivt :) De hade hittat nya små fläckar i hjärnan men de trodde att dem hade uppkommit tidigare å eftersom jag är nästintill symptomfri så var det inget att oroa sej ...

Åh va trött ja blir!! Skrev nyss ett jätteeelångt inlägg å va nästan helt klar när datorn bara stängde av sej!! Behöver verkligen köpa en ny! Jaja, de blir inget riktigt inlägg idag då. Lika bra de för det skule ha blivit ett inlägg med mycket nega...

Hej hej hemskt mycket hej. Eftersom det finns såå mycket jag vill säga hela tiden å sååå många bilder jag vill dela så tänker jag ändå att det är en smartare lösning att börja använda denna bloggen lite mer å samtidigt inaktivera min facebook. (tro...

För att göra en lång historia kort... Mina domningar å pirrningar som jag skrev om i sist inlägg berodde visst på en riktig sjukdom å inte ångest. Gjorde magnetröntgen i December å sen vart de tyst så jag glömde typ bort de men i Januari fick jag en ...

Hej igen!   De blev lite bortglömt ett tag med bloggen men nu är jag tillbaka å så även medicinerna mot ångest. Ja, de blev tydligen för mkt för mej å jag var för sen att beställa tid hos psykolog så jag gick ner mej totalt ett tag men har nu kom...